Elma Lovisa Holmlund

Blev 81 år.

Far:

Mor:

Född:

1929-10-17 Bureå (AC).

Död:

2011-03-22 Umeå (AC).

Äktenskap med Stig Torsten Larsson (1928 - 2005)

Vigsel:

1954.

Barn:

Noteringar

Ängeln i Bureå
För några veckor sedan gick västerbottniskan Elma Larsson ur tiden. Stig Larsson minns sin mammas sista sommar bland pelargonerna.

Tisdag den 22 mars 2011.
I morse dog min mamma, Elma Larsson. Hon föddes i Bureå, två mil söder om Skellefteå. Hennes far hette Sven Holmlund, hennes biologiska mor Ottilia. Men mamma hade inget minne av Ottilia, eftersom hon dog i tbc när mamma var drygt tre år. Morfar Sven arbetade på sågverket och hade ingen möjlighet att ta hand om sina två döttrar.
Mamma lämnades till olika kvinnor, varav en av dem behandlade henne mycket illa. Hon misshandlades utan någon som helst anledning vid lunchtid varje dag.
När mamma var nio togs hon om hand av sin mammas syster Inga och dennas make Viktor, som själva var barnlösa. Jag inser naturligtvis att det låter konstigt, men för mig är det ett ord som saknar värdeladdning när jag beskriver dem som hårda. Tanken att se dem kramas, eller att se dem krama om mamma, finns inte på kartan som man nu säger. Morfar Viktor föddes som dräng. Tre års skola, samt något senare en kurs som lantmätare. Men han byggde sig en måttlig förmögenhet genom att bygga hus, genom försäljningen av husen köpa mark, sälja mark till kommunen och så vidare.

Redan på 30-talet hade han överdådiga amerikanska bilar. Och på 50-talet reste han och Inga till Amerika på M/S Kungsholm och besökte våra utvandrade släktingar.
Men känslor? Det är klart att de hade det. Att visa dem var en annan sak. Mamma var guldsmedsexpedit på anrika Brandts i Skellefteå, tidigt femtiotal. Och sedan när vi blivit tillräckligt gamla började hon arbeta deltid i hemtjänsten i Umeå som vi flyttade till vid årsskiftet -60/-61. När pappa efter att ha varit byggnadsarbetare vid trettionio års ålder fick möjlighet att bli leksaksförsäljare och några år senare överta den rörelsen, började Elma arbeta på lagret. Affärerna gick bra. Men eftersom pappa inte kunde engelska, fick mamma gå kvällskurser för att fungera som hans tolk på inköpsresorna till Hongkong.

De tillhörde den generation där ganska många fick det mycket bättre materiellt. De reste över hela världen, arbetade hårt, men hade det roligt. En mycket viktig sak för mamma var det kortspelande som hon varje helg ända fram till slutet, i femtio års tid, ägnade sig åt med vännerna Irene, Elvira och efter pappas död Göta. Samt hennes syjunta som höll ihop ända sedan 1961.

Jag var väl ungefär tio när Viktor, enligt pappa, hade ringt och sagt att vi skulle komma hem till dem och äta en sista middag. Han hade lungcancer och skulle sedan in på sjukhuset. Så det här var uttryckligen uttalat den sista middagen. Herrgårdsstek med potatis, sås och vinbärsgelé.
Det låter så klart konstigt, men jag är ganska säker på att den första kram min mamma fick var av min pappa.
Ända fram till fem växte jag upp på övervåningen i det lilla hus där mina farföräldrar bodde under oss.
Jag förstår naturligtvis att du upplever det som att jag överdriver, att det helt enkelt inte kan stämma, men jag minns det som att jag kom hem till en ängel när jag var hemma hos min farmor och farfar. Farmor Tua drabbades av en stroke när hon var 51. Hon blev stum och lam. Ändå ingen bitterhet.

Jag minns hennes leende, overkligt ljusblå ögon. Och just detta, närmast märkliga, att om hon var fäst vid något, till exempel en teservis, en vit och blå teservis, så gav hon bort den.
Före denna stroke, det här är inte alls något som jag minns, det är mycket möjligt att jag inte ens var född då, rusade mamma ner till farmor, gråtande. Hon hade misslyckats med någon rätt, jag tror att det var fläskpannkaka. Och farmor hon sa ”Se så nu lilla flicka, det här ska vi allt ordna”. Och så lärde hon mamma hur man gör en riktigt god och fluffig fläskpannkaka.
På samma sätt som jag upplevde att min farmor inte bara var min farmor, hon var både en farmor och en ängel, så kände jag också att min mamma Elma inte bara var min mamma, hon var något mer än så. Det låter väl konstigt och lite överdrivet att tala om sin mor som en ängel.
Man jag tror att alla som fått förmånen att träffa henne, att tala med henne, förstår vad jag menar. Det fanns ett slags på samma gång sårbart som givande, avslappnat givande över hennes blick.
Jag minns hennes pelargoner förra sommaren. Aldrig hade hennes pelargoner varit vackrare. Det hände att jag hjälpte henne att vattna dem. Men egentligen ville hon göra det själv. Djupt rosa lyste de kring den vackra mörkt brunt vita stuga som min pappa och hans arbetskamrater byggde under de stekande heta sommardagarna som jag har ett vagt minne av från 60-talet.


Stig Larsson
kulturen@expressen.se

Personhistoria

Bilder